bryn space

bryn space är ett experimenterande och känsligt arkitektkontor, som verkar över arkitekturens gränser. Kontoret arbetar med rum, kultur, tid, interaktion och sinnlighet, oavsett om mediet är en byggnad eller något annat. bryn space har expertis i deltagandeprocesser, som kartlägger komplexa sociala relationer och andra osynliga strukturer, i deras samspel med den fysiska miljön.

bryn space startades 2011 och drivs av Daniel Persson. Daniel Persson är utbildad på Kunstakademiets Arkitektskole i Köpenhamn, på Melbourne University i Australien och tog sin arkitektexamen 2008 från Arkitektskolan på LTH i Lund, där han nu undervisar. Daniel Persson undervisar även på kandidatprogrammet Digitala kulturer på Lunds universitet.

ORTSANALYS AV DÖSJEBRO

Dösjebro är en by med 900 invånare och en station på Västkustbanan, som förbinder orten med de större tätorterna i västra Skåne. Tillsammans med Trivector och Tillvaron fick vi i uppdrag av Kävlinge kommun att analysera Dösjebro och föreslå framtida utvecklingsscenarion, inför kommunens arbete med en ny översiktsplan.

I ortsanalysen ingick omfattande dialogarbete. Vi pratade med samtliga föreningar, arbetsgivare, serviceinrättningar och med övriga aktörer med en markant närvaro i byn. Varje hushåll i Dösjebro fick ett formulär där byborna kunde dela med sig av sina tankar om och idéer för byn. Svarsfrekvensen från hushållen var över 30%. Vi arrangerade också ett dialogmöte där bybor, politiker och tjänstepersoner träffades och pratade om byn, både hur den var och hur den kunde utvecklas. Även dialogmötet fick stort gensvar, med en fullsatt möteslokal och respekt- och insiktsfulla samtal.

Tillsammans med statistik, rapporter, kartor och övriga underlag, gav dialogarbetet en högupplöst bild av Dösjebro som livsmiljö. Dösjebro visade sig vara en by med en tydlig egen identitet och starkt engagemang. Byn kunde mer än sin storlek, med ett föreningsliv som erbjöd både utbud till byborna och offentliga mötesplatser, där den samhälleliga servicen annars hade dragits tillbaka. Samtidigt var föreningarna bräckliga, tyngda av administration och hotade av samma motvilja till förtroendeuppdrag som drabbar många ideella organisationer. Det framkom också hur Dösjebro ingick i ett nätverk av byar i ömsesidigt beroende; en bygd.

I våra framtidsscenarion vidareutvecklade vi byns egna identitet och den livsmiljö alla samtal hade gett oss förståelse för. Mindre stationsorter utarmas lätt till att vara sovorter för pendlare utan gemensam identitet; det ville vi undvika. Dösjebro ligger vackert vid ett naturområde där Saxån löper, samt i ett tätt fornminnesområde, med riksintressen för både natur- och kulturmiljövård. Vi tog fasta på de historiska spåren, på naturområdets kvaliteter och tog fram scenarion där orten kan utvecklas på sina egna villkor, som en värdefull del av den dynamiska region den befinner sig i.

BRA OCH DÅLIGA PLATSER PÅ KROKSBÄCK

På uppdrag av och i tätt samarbete med GORA art&landscape, kartlade vi ungas livsmiljö på Kroksbäck. Uppdraget kom ursprungligen från MKB, med finansiering av Boverket, och gällde ljusskulpturer vid en vändplats på Sörbäcksgatan. Platsen hade 2015-2016 ingått i projektet Jämställda platser i Malmö, som syftade till att skapa jämställda aktivitetsytor i tre olika områden i Malmö.

När vi inventerade platsen och de tidigare processer och dialoger som pågått där, blev det uppenbart att den jämställda platsen inte fungerade som avsett. För att få grepp om platsens roll på Kroksbäck, men också för att skapa en större bild av de ungas livsmiljö bortom det enskilda projektet, bad vi samtliga elever i årskurs 6 på Kroksbäcksskolan att beskriva en bra och en dålig plats på Kroksbäck. Eleverna diskuterade i klassrummen och vi följde upp med samtal och information om hur vi tänkte när vi placerade skulpturerna.

Kroksbäck är ett miljonprogramsområde, som av polisen definieras som ett av Sveriges dryga 50-tal utsatta områden. I samtalen med eleverna framkom en ganska dyster bild av tung kriminalitet som är invävd i både det sociala livet och det byggda landskapet, som är skrämmande för eleverna, men som de har strategier för att hantera. Samtidigt framkom en stark sammanhållning och känsla för sitt område. Eleverna hade också en stor frihet i att leka på alla olika sammanlänkade gårdar, lekplatser, parker och idrottsplaner, som ligger på den övre nivån av det trafikseparerade Kroksbäck, där knarkhandeln sker på den undre nivån.

Vi använde ljusskulpturerna som ankare för en process där elevernas Kroksbäck kartlades och där aktörer med ett starkt intresse i platsen sammanfördes. Slutresultatet blev flera nya kontaktytor mellan eleverna, Tjejer i förening (som varit med i processen med Jämställda platser i Malmö och kontinuerligt ordnade aktiviteter på platsen), Kroksbäcksskolan och MKB. Vi fick också ett agerbart underlag för Kroksbäcks aktörer att jobba vidare med i arbetet med unga. Eleverna fick lära sig om jämställdhet och demokrati, samt fick ett ägandeskap till ljusskulpturerna. Slutligen placerades såklart också ljusskulpturerna ut, som bättre kan hjälpa platsen att tjäna sitt syfte.

UNG I SJÖBO

Inför arbetet med en ny översiktsplan för Sjöbo kommun hade vi samtal med unga om deras livsmiljö i kommunen. En av anledningarna till att kommunen bättre ville förstå sina unga var fallande resultat i den självskattade folkhälsoenkät som Region Skåne genomför vart fjärde år. Resultaten för Sjöbos unga hade fallit både i förhållande till kommunen och till regionen. Särskilt uppseendeväckande var de låga resultaten för framtidstro.

Samtliga elever i årskurs 9 på Sjöbos skolor gavs möjlighet att delta i samtalen och uppskattningsvis 80% av dem deltog. Samtalen hade som underlag ett skolarbete om stadsplanering som eleverna hade utfört, men ämnena och inriktningen på samtalen var öppna. Vi pratade om elevernas miljö när de inte var på skolan eller hemma.

Resultatet av samtalen blev en berättelse om hur det är att bo på en ort på landsbygden där det saknas det mesta av den service och det utbud som de unga efterfrågar. Eleverna pratade mycket om sin begränsade mobilitet; att varken kunna ta sig till utbud eller vänner för att kollektivtrafiken inte tillåter det. De med EPA hade löst mobilitetsproblemet och kunde ta sitt landskap i besittning. Eleverna berättade om parkeringsplatser, idrottsplatsen och andra platser som hade permanent tillfällig användning som de ungas offentliga rum. Samtalen kom också att handla om gränssnittet mellan att alltid behöva åka någon annanstans och att vara längst ner i den regionala hackordningen. Särskilt påtagligt var det för unga i Sjöbo, som får en släng av sleven för ortens dåliga rykte var de än hamnar.

OSCILLATING STRING

Oscillating string is a proposal for a spatial strategy for the LTH university campus.

The LTH university campus is a latent superstructure, consisting of several similar crystalline brick buildings, separated by a vast parkscape, through which north-south transportation arteries run. The majority of the campus’ buildings was constructed 1960-69, in a rush to expand higher education. Although situated in a sloping landscape, all of the buildings’ floors are level to each other, prepared for further expansion, something that never happened.

The oscillating string is a strong axial order, that runs across the transportation arteries and the parkscape, establishing new and unexpected connections and interruptions. The parkscape consists of many small scale situations, slopes, vistas, small hills, groves, clearings, something that is both unused and unappreciated. Life at campus happens inside or just outside the buildings, very rarely does the park get engaged.

The oscillating string tries to break down the vast scale of the parkscape, and engage and enhance the small scale situations. It consists of different insertions made by different creators; architects, artists, designers, and others. Each year a new creator gets invited to make a contribution. The unveiling of the annual contribution is an event, that creates awareness of the possibilites of the park, not only at campus, but for the entire city of Lund. The campus becomes a destination and a resource for more people.

As the string takes shape throughout the years, it will come to consist of wildly different insertions. It will become a catalogue of different spatial/functional/aesthetic ideas. Creators are free to make any kind of insertion they wish, within a stimulating and provoking framework:
Max volume of the insertion is 15 m³.
For 80% of the insertion, max height is 1,2 m.
The insertion should establish a critical and playful dialogue with the rationality of LTH campus.
Color should be a fundamental part of its composition.

The oscillating string will thus enrich the campus, a very rational place, with a whole new set of values. The oscillating string becomes a spine for the park, with a strong spatial identity along its axis, but varying and inviting on its sides. The oscillating string excites the campus park.

RUMSLIGT SABOTAGE MED KLÄDLINA

Framföranden i konstsammanhang sker enligt väluppfostrade och outtalade överenskommelser mellan framförare och åskådare. Avsikten med det rumsliga sabotaget var att bryta detta sociala kontrakt.

En klädlina med fuktiga bäbiskläder spändes upp tvärs över rummet. Klädlinan utgjorde ett band, ca 30 cm brett, som blockerade ögonkontakten mellan åskådare och framförare. Klädlinan hängde så att den definierade den socialt laddade intima zonen närmst scenen. Klädernas nederkant hamnade i åskådarnas pannhöjd. De var indränkta i äppelparfymerat sköljmedel.

Avsikten var att åskådarna skulle vara tvungna att använda rummet på ett annat sätt än förväntat. Ögonkontakt kunde bara fås i den intima zonen. I resten av lokalen var kontraktet öppet. Vad gör man när man inte kan se framföraren? De fuktiga bäbiskläderna och deras doft av sköljmedel var tänkt som en distraktion, att fylla på med sociala och sinnliga associationer för att avleda uppmärksamheten från galleriets egentliga dagordning. Klädlinan krävde handling och omförhandling.

Utfallet var något helt annat. Det kom inte så många som förväntat till galleriets seminarium. Istället för att stå och trängas, fanns det plats för åskådarna att sitta längs med väggarna. Framförarna satte sig ner på scenkanten. Klädlinan skapade ett lägre och intimare rum, avdelat i en del för åskådarna och en för framföraren, där alla kunde känna sig trygga. Bäbiskläderna gav mysiga associationer. Ibland föll en droppe på golvet.

OMSLAG TILL KAIROS AV ANDRZEJ TICHÝ

Andrzej Tichýs fjärde roman Kairos skildrar ögonblick när världen definieras. Berättandet sker i olika spår, genom olika epoker och scenarier. Språket är drivet, ömsom fragmentariskt, mättat och flytande. De olika spåren skaver och reflekterar mot varandra. Alla spår skildrar hopp, kamp, motstånd och repression, vilja och våld, martyrskap, hopplöshet, idealism.

Omslaget består av tre ordningar; typografi, linjer och papper, som alla har varsin rumslighet. Pappret är iriserande och växlar färg beroende på hur man betraktar det. Linjerna har i sig själva tre ordningar, som stör varandra. I störningarna skapas nya mönster, som är olika markanta beroende på hur boken betraktas. Typografin har stabila, avrundade bokstavsformer som sitter mitt i den samlade rumsligheten. När boken betraktas från olika håll, skiftar både papper och linjer utseende, de går in i och ut om varandra. Bokstavsformerna framträder ur vissa vinklar tydligt, ur andra sjunker de helt ned i linjerna.

Omslaget är som helhet en illustration av texten som helhet. Samtidigt tar omslaget under läsningen figurativa meningar och illustrerar med samma skepnad olika förhållanden och fenomen i texten.

SNOW/TRACING PAPER

Texten Snow/Tracing paper handlar om snön och staden; hur snön ser ut, hur den låter, hur snön formar stadslivet och hur stadslivet formar den. Vardagens invanda rörelsemönster avtecknar sig i snön, samtidigt som snötäcket ger nya möjligheter att använda staden.

Snow/Tracing paper skrevs ursprungligen på engelska till arkitekttävlingen Tid & Rum, där den blev belönad med 2:a pris. Tävlingen var unik i sitt tema, att skriva om arkitektur. Snow/Tracing paper var ett av 173 bidrag från arton länder.

Snow/Tracing paper har publicerats på danska som Sne/Kalkerpapir, på tyska som Schnee/Pauspapier och på svenska som Snö/Skisspapper.

SAMPLODICA

Samplodica är ett musikinstrument, där uppsättningar om fyra ljud spelas rytmiskt, samtidigt som de kontinuerligt kan manipuleras. Samplodica spelas genom att hålla nere ljudens band och snärta i luften, i en rörelse som liknar ett trumslag. Manipulation utförs genom att dra upp eller ner över banden.

En mångfald av ljud ingår som standard. Det finns även möjlighet att ladda in egna ljud, samt att spela in ljud direkt med den inbyggda mikrofonen.

Spelbarhet och förmågan att engagera användarens kreativitet är det viktigaste för ett musikinstrument. Samplodica har en radikalt förenklad interaktion. Den är direkt spelbar, med oändliga möjligheter inom tydliga avgränsningar, för kreativiteten att både ta spjärn mot och flyta på. Samplodica är specifik, med en tydlig egen karaktär. Användaren inbjuds till att hantera den specifika karaktären, att leka med den.

Samplodica är en formulering av pionjärandan och den tekniskt naiva kreativiteten hos rullbands­­manipulation och tidig digital sampling. Samplodica är ett instrument för glädjen och inspirationen i att sampla, spela och manipulera ljud.

Samplodica är i medveten opposition till sitt medium, pekskärmsmobilen. Mediet karaktäriseras när det är som värst av ett medvetandets tidsfördriv utan annan koppling till kroppen än att ögonen måste anstränga sig för att kunna avläsa den lilla skärmen. Samplodica är kroppslig, rumslig, utanför skärmen, den kräver tid och uppmärksamhet, har ett motstånd och en belöning för den som övar.

Samplodica har egalitär grafisk form, avancerad färgkomposition, associationsskapande text, lekfull ljuddesign, historiskt sammanhang, kritik mot sitt medium, kroppsrörelse integrerad i formen, kan spelas utan att titta, säljs som superpop konsumtionskultur, är vacker, inspirerande, samtida, framtida. Alla referenser, all känslighet och eftertanke har till slut kristalliserat sig till ett instrument som är som en leksak; enkel, kul, och kreativt engagerande.

BEGRAVNINGSPLATS PÅ JÄRVAFÄLTET

Efter två veckors skissande gick det inte att komma fram till ett värdigt förslag och skisserna kasserades. På inlämningsdagens morgon skrevs denna text, hastades iväg till print och montering på A1 och skickades in, för att förmedla skissandets slutsatser.

RÖRA

Ett figurativt materialexperiment i akryl och metall, med tid som en avgörande beståndsdel. Lampan hänger i taket och samlar mer och mer damm, i ett rum där röriga människor lever röriga liv. Röran manifesterar sig i lampans sublima estetik, väsensskild från det fräscha, rena, inrutade och glättiga.

Akrylskivan är tänkt som ett land­skap, där glödlamporna är popplar (eller motsvarande utropstecken i land­skapet), takfästet är moln, wire och sladd neder­börd, vind, åska. Som dammet faller på landskapet förändras ljuset och skuggspelet mer och mer. Det blir en blandning mellan skärpa och suddighet, mellan blank metall och akryl och den matta ljusvolymen av upplyst damm, där sladdarna flätar sig fram. Dammet preciserar formen.

Arbetet började med att försöka få ett begagnat stycke akrylplast att formas till ett böljande landskap i en keramikugn. Det fanns ingen ritning någon gång under processen, allt skissades fram direkt i materialen. Fästen, socklar och wire­­upphängning formgavs steg för steg, oftast genom att leta igenom lådor med muttrar och grunkor i järnaffären. Lampan är en skiss, utförd i akryl och metall, preciserad av tid, röra och damm.

KLIMATSKYDD FÖR JELLINGSTENARNA

Runstenarna i Jelling representerar starten på danskt nationsbyggande och övergången från asatro till kristendom i Norden. Stenarna står vid en tidig kristen kyrka, mellan två vikingatida gravhögar. Tillsammans bildar gravhögar, runstenar och kyrka ett koncentrerat rumsligt och historiskt sammanhang. Runstenarna är inskrivna på UNESCOs lista över världsarv, men har fram tills nu stått oskyddade från väder, vind och nyfikna fingrar.

Förslaget till klimatskydd respekterar sammanhanget mellan gravhögar, runstenar och kyrka. Klimatskyddet är så osynligt som möjligt, för att stenarna ska kunna fortsätta att avteckna sina silhuetter mot omgivningen. Platsens egen historia är tillräcklig, inga nya beståndsdelar läggs till; klimatskyddet får sina former från de befintliga.

Klimatskyddet är av limmat glas. Över den stora stenen sitter två tunna korsstag i metall. De två korsen anknyter till det första kristna danska kungaparet, till vars ära den stora runstenen rests, men refererar även till kyrkans ankarjärn. Glaskonstruktionen tar sin form från kyrkans fyrkantiga volym med sadeltak.

BOKOMSLAG FÖR FÄLT AV ANDRZEJ TICHÝ

Andrzej Tichýs andra roman Fält utspelar sig i en sicksackande inre och yttre färd, genom världen, Europa, Sverige, Malmö, tiden, minnena och psyket. Den är stram, spretig, smutsig och vacker.

Omslaget är ett diagram, så komplicerat, insnärjt och överlagrat att det först avkodas som ett svart virrvarr. Vid en närmre anblick framträder de många linjerna och noderna. Det är vetenskapligt, positivistiskt, matematiskt, organiserat, kollapsat.

Genom läsningen byter diagrammet mening och illustrerar med samma skepnad olika faser och brytpunkter i texten. Det är en Europakarta eller nervbanor, en spretig dröm eller psykosen som snärjer sig in, ett släktträd eller annat.

STRATEGI FÖR ETT NYTT NATURHISTORISKT MUSEUM

Artefakterna på ett naturhistoriskt museum bär på en multitud av berättelser. Det är det vetenskapliga värdet extrapolerat från dem, historierna om hur de hamnade på museet, de estetiska upplevelser de förmedlar. Museets besökare skapar med inlevelse och associationer även hela tiden sina egna berättelser, när de betraktar och undersöker artefakterna.

Vår strategi för ett nytt naturhistoriskt museum tar fasta på multituden av berättelser. Strategins första steg är att befria artefakterna från förklarande skyltar och regisserade utställningsarrangemang. Besökare kan då ostört ta del av föremålen på sina egna villkor och själva skapa sig en uppfattning om uppstoppade tigrar, bergarter eller narvalshorn. Och tillåtas att skapa ett eget sammanhang mellan dem.

Strategins andra steg är en öppen plattform för utställningar, där besökarna fritt kan välja bland en mångfald av regisserade upplevelser av museets samlingar. Den enklaste utställningen är några pappersark med information om utvalda artefakter och en karta över var de står. Avancerade utställningar ges genom smarta telefoner och surfplattor: de vet var besökaren befinner sig i museet, har djupt bakgrundsmaterial med ljud, video och animationer och uppmuntrar till kommentarer och interaktivitet mellan besökarna.

Att skapa utställningar är tillgängligt för vem som helst; för forskare, för museets personal, men också för allmänhet och organisationer. Det gäller även dem som motsätter eller inte intresserar sig för naturvetenskapens förklaring av världen: Gastronomi, evolution, skräckfilm, intelligent design, postimperialism, kolets kretslopp, vulkaner, Gud, quiz. Museet blir en plats för parallella och konfliktfyllda berättelser; en levande del av stadens samtal och kultur.

BADHUS I ÄNGELHOLM

Byggnaden har en enkel och lekfull geometri med lös och oblyg referens till vågor och vågskum. Den är formgiven för att snabbt kunna avläsas från de förbipasserande tågen på järnvägen några hundra meter bort: Att utgöra blickfång, vara något man kommer ihåg efter resan, att kunna avkodas trots farten man färdas med, en markering av närheten till havet och en identitetsskapare för platsen.

På insidan ger växlingen mellan genomsiktlig och opak membranfasad ett brokigt ljusspel, en antydan om hur solljus spelar på och under vattenytan.