bryn space

bryn space är ett experimenterande och känsligt arkitektkontor, som verkar över arkitekturens gränser. Kontoret arbetar med rum, kultur, tid, interaktion och sinnlighet, oavsett om mediet är en byggnad eller något annat. bryn space har expertis i deltagandeprocesser, som kartlägger komplexa sociala relationer och andra osynliga strukturer, i deras samspel med den fysiska miljön.

bryn space startades 2011 och drivs av Daniel Persson. Bland uppdragsgivarna finns Akademiska hus, Bonniers, Region Skåne, Moderna museet, Malmö stadsbibliotek. Daniel Perssons texter är översatta till fyra språk och publicerade i dags-, fack- och vetenskaplig press. Daniel Persson undervisar även på kandidatprogrammet Digitala kulturer på Lunds universitet.

 instagram.com/brynspace
Malmö
2011 - 2024
Fotograf: Rickard Grönkvist

RUMSLIG ORGANISATION AV RUNO LAGOMARSINOS PLATSENS LJUS

Runo Lagomarsinos offentliga verk Platsens ljus består av 164 glober. Verket hänger i entréhallen till en av de nya sjukhusbyggnaderna i Malmö. Varje glob har en ljuskälla som återger dagsljuset på en plats i världen som någon i personalen kommer från. Globerna lyser individuellt i dygns- och årsrytmerna för sina platser.

Platsens ljus förmedlar en mångfald av positioner att betrakta verkligheten från. Det är både denna plats och andra platser, drömmar och minnen, närvaro här och där, tillhörighet, arbetsvardagens utbyten bland personalen. Det är också vackert och tankeväckande, för personal, patienter och besökare.

Verket är rumsligt organiserat för att vara utan hierarki. Varje individuell glob är varken över- eller underordnad någon annan. Det finns inga påtagliga mönster. Även platserna som globerna representerar är organiserade för att inte läsas som geopolitik eller kluster, utan stå i individuellt spel med varandra och med verket som helhet.

Sjukhuset är komplext och verket upplevs inte bara från entréhallens golv, utan från trapphus, hisshallar, mezzanin, samt djupt in i byggnadens korridorer. Verket är både konsekvent från alla betraktningsvinklar och dynamiskt när man rör sig genom rummet.

Balkonger, fönster, pelare och utskjutande byggnadsdelar används för att beskära verket, i distinkta vyer. Innertakets konstruktion har ett underliggande regelbundet rutnät, som globerna är tvungna att hänga i. En komposition utan mönster eller hierarki i det sammanhanget är en utmaning.

Trots det icke-hierarkiska, är människor ändå bra på att hitta mönster. I verket blir det eventuella mönsterhittandet mer som stjärnbilder på en stjärnhimmel, än som en övergripande ordning. …för att bidra till, och inte grumla, verkets idé.

VATTENTORN I HEMMESTA PÅ VÄRMDÖ

Från håll är den gäckande, som när en vattendroppe bryter eller reflekterar ljus. Den är där, den finns, men allt man egentligen ser är omgivningens förvrängning.

Väl framme i gläntan uppenbarar sig Värmdö. Speglade i cisternen, över trädtopparna, syns horisonten, samhällen, havet, kobbar, öar. Det är vår plats. Här och nu förlängs och förstärks, det är påtagligt.

Den har också en slags deadpan humor: vatten i en stor bägare! Å andra sidan är vatten liv, det kanska är en hyllning istället, en silverbägare, ett pris.

Den är inte av silver, utan spegelpolerat rostfritt stål. Det är också fint, samma som besticken jag äter med. Den konvexa cisternen sprider ljuset mjukt, förstärker gläntan, men ger inga förstärkta solkatter.

En person sitter på ett av trädäcken och stirrar på bilden som cisternen målar up, kanske fördjupad i sin egen reflektion.

Solnedgångarna är vackra, horisontsolen kastas tillbaka ner i gläntan av cisternen. Det är romantiskt.

Folk från skolan är här ibland. De yngsta leker en långsträckt och svår kurragömma, de vinkar på varandra från gömställen genom reflektionen.

Det är en förunderlig och vacker plats.

ARTIKLAR I DAGSPRESS

Artiklarna i Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan handlar om staden som läsarna bor i, när den händer. Syftet är att läsarna ska öppna papperstidningen eller appen, känna igen sig, ta del av tankar om staden, sen röra sig ut i den och kanske se och reflektera över den på ett nytt sätt.

Artiklarna beskriver arkitektur och stadsbyggnad på ett tillgängligt sätt, från marken. Hållbarhetsfrågor är integrerade i beskrivningarna. Artiklarna vill stimulera till att faktiskt prata öppet om de utmaningar som arkitekt- och stadsbyggnadsprofessionerna står inför, i synnerhet när det gäller klimatkrisen.

Den första artikeln avhandlade stadsmässan H22 i Helsingborg och det nybyggda området Oceanhamnen. Den publicerades helgen när mässan öppnade.

Helgen när H22 avslutades publicerades den andra artikeln, om alla idéer som susar runt i staden under det tillfälliga kaos som en stadsmässa innebär.

Den tredje artikeln handlar om hur småstaden Ängelholm kompliceras av ån som meandrar genom den. När staden blir krånglig, får den också en högre upplösning och blir rikare på vitt skilda rumsligheter.

Den hittills sista artikeln handlar om hur dugliga byggnader på Sorgenfri i Malmö rivs istället för att byggas om för ny användning, samtidigt som nybyggnation med liknande estetik längre ner på gatan nomineras till arkitekturpriser.

FORSKNING OM EN LEVBAR FRAMTID UTAN ANTIBIOTIKA

Forskningsgruppen bestod av personer från flera discipliner, med tonvikt på humaniora och samhällsvetenskap. Daniel Perssons roll var att använda spekulativ design för att bygga förståelse för hur en framtida värld utan fungerande antibiotika kunde te sig.

Halvvägs genom arbetet startade covid-19-pandemin. Många av de rumsliga praktiker det spekulativa designarbetet hade identifierat blev verklighet. Det spekulativa blev då meningslöst och fick träda åt sidan, för att ge plats åt noggranna observationer och dokumentation av de förändrade rumsligheter som pandemin förde med sig.

En skönlitterär sci-fi-text färdigställdes en vecka innan den första nedstängningen under pandemin, i Wuhan i Kina. Texten handlade om isolering, sociala relationer, empati och ungdom. Den fick namnet Science fiction med kort framförhållning och är publicerad i Efter antibiotika.

I samma bok finns Beteendeförändring, tag plats!, om de rumsliga konsekvenserna av att hålla avstånd under pandemin. Särskilt fokuserade den på kollektivtrafik i Skåne och omöjligheten att hålla avstånd, som begärdes av resenärerna, därför att det saknades stöd i rummets utformning för att bete sig på det sätt som önskades. Medförfattare är Henrik Loodin. En utförligare version av texten finns i Att leva med bakterier, som är öppet tillgänglig.

På hösten 2020, när covid-19-pandemin blossade upp i en andra våg, höll forskningsgruppen en presentation på Framtidsveckan vid Lunds universitet. Den är dokumenterad på UR Play och har där använts som undervisningsmaterial.

Forskningen skedde inom The Pufendorf Institute for Advanced Studies vid Lunds universitet.

ORTSANALYS AV DÖSJEBRO

Dösjebro är en by med 900 invånare och en station på Västkustbanan, som förbinder orten med de större tätorterna i västra Skåne. Tillsammans med Trivector och Tillvaron fick vi i uppdrag av Kävlinge kommun att analysera Dösjebro och föreslå framtida utvecklingsscenarion, inför kommunens arbete med en ny översiktsplan.

I ortsanalysen ingick omfattande dialogarbete. Vi pratade med samtliga föreningar, arbetsgivare, serviceinrättningar och med övriga aktörer med en markant närvaro i byn. Varje hushåll i Dösjebro fick ett formulär där byborna kunde dela med sig av sina tankar om och idéer för byn. Svarsfrekvensen från hushållen var över 30%. Vi arrangerade också ett dialogmöte där bybor, politiker och tjänstepersoner träffades och pratade om byn, både hur den var och hur den kunde utvecklas. Även dialogmötet fick stort gensvar, med en fullsatt möteslokal och respekt- och insiktsfulla samtal.

Tillsammans med statistik, rapporter, kartor och övriga underlag, gav dialogarbetet en högupplöst bild av Dösjebro som livsmiljö. Dösjebro visade sig vara en by med en tydlig egen identitet och starkt engagemang. Byn kunde mer än sin storlek, med ett föreningsliv som erbjöd både utbud till byborna och offentliga mötesplatser, där den samhälleliga servicen annars hade dragits tillbaka. Samtidigt var föreningarna bräckliga, tyngda av administration och hotade av samma motvilja till förtroendeuppdrag som drabbar många ideella organisationer. Det framkom också hur Dösjebro ingick i ett nätverk av byar i ömsesidigt beroende; en bygd.

I våra framtidsscenarion vidareutvecklade vi byns egna identitet och den livsmiljö alla samtal hade gett oss förståelse för. Mindre stationsorter utarmas lätt till att vara sovorter för pendlare utan gemensam identitet; det ville vi undvika. Dösjebro ligger vackert vid ett naturområde där Saxån löper, samt i ett tätt fornminnesområde, med riksintressen för både natur- och kulturmiljövård. Vi tog fasta på de historiska spåren, på naturområdets kvaliteter och tog fram scenarion där orten kan utvecklas på sina egna villkor, som en värdefull del av den dynamiska region den befinner sig i.

BRA OCH DÅLIGA PLATSER PÅ KROKSBÄCK

På uppdrag av och i tätt samarbete med GORA art&landscape, kartlade vi ungas livsmiljö på Kroksbäck. Uppdraget kom ursprungligen från MKB, med finansiering av Boverket, och gällde ljusskulpturer vid en vändplats på Sörbäcksgatan. Platsen hade 2015-2016 ingått i projektet Jämställda platser i Malmö, som syftade till att skapa jämställda aktivitetsytor i tre olika områden i Malmö.

När vi inventerade platsen och de tidigare processer och dialoger som pågått där, blev det uppenbart att den jämställda platsen inte fungerade som avsett. För att få grepp om platsens roll på Kroksbäck, men också för att skapa en större bild av de ungas livsmiljö bortom det enskilda projektet, bad vi samtliga elever i årskurs 6 på Kroksbäcksskolan att beskriva en bra och en dålig plats på Kroksbäck. Eleverna diskuterade i klassrummen och vi följde upp med samtal och information om hur vi tänkte när vi placerade skulpturerna.

Kroksbäck är ett miljonprogramsområde, som av polisen definieras som ett av Sveriges dryga 50-tal utsatta områden. I samtalen med eleverna framkom en ganska dyster bild av tung kriminalitet som är invävd i både det sociala livet och det byggda landskapet, som är skrämmande för eleverna, men som de har strategier för att hantera. Samtidigt framkom en stark sammanhållning och känsla för sitt område. Eleverna hade också en stor frihet i att leka på alla olika sammanlänkade gårdar, lekplatser, parker och idrottsplaner, som ligger på den övre nivån av det trafikseparerade Kroksbäck, där knarkhandeln sker på den undre nivån.

Vi använde ljusskulpturerna som ankare för en process där elevernas Kroksbäck kartlades och där aktörer med ett starkt intresse i platsen sammanfördes. Slutresultatet blev flera nya kontaktytor mellan eleverna, Tjejer i förening (som varit med i processen med Jämställda platser i Malmö och kontinuerligt ordnade aktiviteter på platsen), Kroksbäcksskolan och MKB. Vi fick också ett agerbart underlag för Kroksbäcks aktörer att jobba vidare med i arbetet med unga. Eleverna fick lära sig om jämställdhet och demokrati, samt fick ett ägandeskap till ljusskulpturerna. Slutligen placerades såklart också ljusskulpturerna ut, som bättre kan hjälpa platsen att tjäna sitt syfte.

UNG I SJÖBO

Inför arbetet med en ny översiktsplan för Sjöbo kommun hade vi samtal med unga om deras livsmiljö i kommunen. En av anledningarna till att kommunen bättre ville förstå sina unga var fallande resultat i den självskattade folkhälsoenkät som Region Skåne genomför vart fjärde år. Resultaten för Sjöbos unga hade fallit både i förhållande till kommunen och till regionen. Särskilt uppseendeväckande var de låga resultaten för framtidstro.

Samtliga elever i årskurs 9 på Sjöbos skolor gavs möjlighet att delta i samtalen och uppskattningsvis 80% av dem deltog. Samtalen hade som underlag ett skolarbete om stadsplanering som eleverna hade utfört, men ämnena och inriktningen på samtalen var öppna. Vi pratade om elevernas miljö när de inte var på skolan eller hemma.

Resultatet av samtalen blev en berättelse om hur det är att bo på en ort på landsbygden där det saknas det mesta av den service och det utbud som de unga efterfrågar. Eleverna pratade mycket om sin begränsade mobilitet; att varken kunna ta sig till utbud eller vänner för att kollektivtrafiken inte tillåter det. De med EPA hade löst mobilitetsproblemet och kunde ta sitt landskap i besittning. Eleverna berättade om parkeringsplatser, idrottsplatsen och andra platser som hade permanent tillfällig användning som de ungas offentliga rum. Samtalen kom också att handla om gränssnittet mellan att alltid behöva åka någon annanstans och att vara längst ner i den regionala hackordningen. Särskilt påtagligt var det för unga i Sjöbo, som får en släng av sleven för ortens dåliga rykte var de än hamnar.

OSCILLERANDE STRÄNG

Oscillerande sträng är ett förslag till en rumslig strategi för LTH:s universitetsområde.

LTH:s universitetsområde är en latent superstruktur. Det består av flera liknande kristallina tegelbyggnader, placerade i ett stort parklandskap, genom vilket nord-sydliga transportleder löper. Majoriteten av campusets byggnader uppfördes 1960-69, i en rusning att expandera den högre utbildningen i Sverige. Trots att byggnaderna ligger i ett sluttande landskap är alla våningar i nivå med varandra, förberedda för ytterligare expansion, något som aldrig skedde.

Den oscillerande strängen är en stark axiell ordning, som löper över transportlederna och parklandskapet, och skapar nya och oväntade kopplingar och avbrott. Parklandskapet består av många småskaliga situationer, sluttningar, utsikter, små kullar, dungar, gläntor, något som är både oanvänt och ouppskattat. Livet på campus sker inne i eller strax utanför byggnaderna; mycket sällan blir parken tagen i anspråk.

Den oscillerande strängen försöker bryta ner den stora skalan i parklandskapet och engagera och förstärka de småskaliga situationerna. Den består av en mångfald tillägg som skapats av olika kreatörer; arkitekter, konstnärer, designers och andra. Varje år bjuds en ny kreatör in för att göra ett bidrag. Avtäckningen av det årliga bidraget är en händelse som skapar medvetenhet om parkens möjligheter, inte bara på campus, utan för hela staden Lund. Campus blir en destination och en resurs för fler människor.

När strängen tar form genom åren kommer den att bestå av vitt skilda tillägg. Det kommer att bli en katalog över olika rumsliga/funktionella/estetiska idéer. Upphovsmännen är fria att göra vilken typ av tillägg de vill, inom en stimulerande och provocerande ram:
Max volym för tillägget är 15 m³.
För 80 % av tillägget är maxhöjden 1,2 m.
Tillägget ska etablera en kritisk och lekfull dialog med LTH campus rationalitet.
Färg ska vara en grundläggande del av dess komposition.

Den oscillerande strängen kommer därmed att berika campus, en mycket rationell plats, med en helt ny uppsättning värden. Den oscillerande strängen blir en ryggrad för parken, med en stark rumslig identitet längs sin axel, men varierande och inbjudande på sina sidor. Den oscillerande strängen gör campusparken spännande.

RUMSLIGT SABOTAGE MED KLÄDLINA

Framföranden i konstsammanhang sker enligt väluppfostrade och outtalade överenskommelser mellan framförare och åskådare. Avsikten med det rumsliga sabotaget var att bryta detta sociala kontrakt.

En klädlina med fuktiga bäbiskläder spändes upp tvärs över rummet. Klädlinan utgjorde ett band, ca 30 cm brett, som blockerade ögonkontakten mellan åskådare och framförare. Klädlinan hängde så att den definierade den socialt laddade intima zonen närmst scenen. Klädernas nederkant hamnade i åskådarnas pannhöjd. De var indränkta i äppelparfymerat sköljmedel.

Avsikten var att åskådarna skulle vara tvungna att använda rummet på ett annat sätt än förväntat. Ögonkontakt kunde bara fås i den intima zonen. I resten av lokalen var kontraktet öppet. Vad gör man när man inte kan se framföraren? De fuktiga bäbiskläderna och deras doft av sköljmedel var tänkt som en distraktion, att fylla på med sociala och sinnliga associationer för att avleda uppmärksamheten från galleriets egentliga dagordning. Klädlinan krävde handling och omförhandling.

Utfallet var något helt annat. Det kom inte så många som förväntat till galleriets seminarium. Istället för att stå och trängas, fanns det plats för åskådarna att sitta längs med väggarna. Framförarna satte sig ner på scenkanten. Klädlinan skapade ett lägre och intimare rum, avdelat i en del för åskådarna och en för framföraren, där alla kunde känna sig trygga. Bäbiskläderna gav mysiga associationer. Ibland föll en droppe på golvet.

OMSLAG TILL KAIROS AV ANDRZEJ TICHÝ

Andrzej Tichýs fjärde roman Kairos skildrar ögonblick när världen definieras. Berättandet sker i olika spår, genom olika epoker och scenarier. Språket är drivet, ömsom fragmentariskt, mättat och flytande. De olika spåren skaver och reflekterar mot varandra. Alla spår skildrar hopp, kamp, motstånd och repression, vilja och våld, martyrskap, hopplöshet, idealism.

Omslaget består av tre ordningar; typografi, linjer och papper, som alla har varsin rumslighet. Pappret är iriserande och växlar färg beroende på hur man betraktar det. Linjerna har i sig själva tre ordningar, som stör varandra. I störningarna skapas nya mönster, som är olika markanta beroende på hur boken betraktas. Typografin har stabila, avrundade bokstavsformer som sitter mitt i den samlade rumsligheten. När boken betraktas från olika håll, skiftar både papper och linjer utseende, de går in i och ut om varandra. Bokstavsformerna framträder ur vissa vinklar tydligt, ur andra sjunker de helt ned i linjerna.

Omslaget är som helhet en illustration av texten som helhet. Samtidigt tar omslaget under läsningen figurativa meningar och illustrerar med samma skepnad olika förhållanden och fenomen i texten.

SNOW/TRACING PAPER

Texten Snow/Tracing paper handlar om snön och staden; hur snön ser ut, hur den låter, hur snön formar stadslivet och hur stadslivet formar den. Vardagens invanda rörelsemönster avtecknar sig i snön, samtidigt som snötäcket ger nya möjligheter att använda staden.

Snow/Tracing paper skrevs ursprungligen på engelska till arkitekttävlingen Tid & Rum, där den blev belönad med 2:a pris. Tävlingen var unik i sitt tema, att skriva om arkitektur. Snow/Tracing paper var ett av 173 bidrag från arton länder.

Snow/Tracing paper har publicerats på danska som Sne/Kalkerpapir, på tyska som Schnee/Pauspapier och på svenska som Snö/Skisspapper.

SAMPLODICA

Samplodica är ett musikinstrument, där uppsättningar om fyra ljud spelas rytmiskt, samtidigt som de kontinuerligt kan manipuleras. Samplodica spelas genom att hålla nere ljudens band och snärta i luften, i en rörelse som liknar ett trumslag. Manipulation utförs genom att dra upp eller ner över banden.

En mångfald av ljud ingår som standard. Det finns även möjlighet att ladda in egna ljud, samt att spela in ljud direkt med den inbyggda mikrofonen.

Spelbarhet och förmågan att engagera användarens kreativitet är det viktigaste för ett musikinstrument. Samplodica har en radikalt förenklad interaktion. Den är direkt spelbar, med oändliga möjligheter inom tydliga avgränsningar, för kreativiteten att både ta spjärn mot och flyta på. Samplodica är specifik, med en tydlig egen karaktär. Användaren inbjuds till att hantera den specifika karaktären, att leka med den.

Samplodica är en formulering av pionjärandan och den tekniskt naiva kreativiteten hos rullbands­­manipulation och tidig digital sampling. Samplodica är ett instrument för glädjen och inspirationen i att sampla, spela och manipulera ljud.

Samplodica är i medveten opposition till sitt medium, pekskärmsmobilen. Mediet karaktäriseras när det är som värst av ett medvetandets tidsfördriv utan annan koppling till kroppen än att ögonen måste anstränga sig för att kunna avläsa den lilla skärmen. Samplodica är kroppslig, rumslig, utanför skärmen, den kräver tid och uppmärksamhet, har ett motstånd och en belöning för den som övar.

Samplodica har egalitär grafisk form, avancerad färgkomposition, associationsskapande text, lekfull ljuddesign, historiskt sammanhang, kritik mot sitt medium, kroppsrörelse integrerad i formen, kan spelas utan att titta, säljs som superpop konsumtionskultur, är vacker, inspirerande, samtida, framtida. Alla referenser, all känslighet och eftertanke har till slut kristalliserat sig till ett instrument som är som en leksak; enkel, kul, och kreativt engagerande.

BEGRAVNINGSPLATS PÅ JÄRVAFÄLTET

Efter två veckors skissande gick det inte att komma fram till ett värdigt förslag och skisserna kasserades. På inlämningsdagens morgon skrevs denna text, hastades iväg till print och montering på A1 och skickades in, för att förmedla skissandets slutsatser.

BOKOMSLAG TILL FÄLT AV ANDRZEJ TICHÝ

Andrzej Tichýs andra roman Fält utspelar sig i en sicksackande inre och yttre färd, genom världen, Europa, Sverige, Malmö, tiden, minnena och psyket. Den är stram, spretig, smutsig och vacker.

Omslaget är ett diagram, så komplicerat, insnärjt och överlagrat att det först avkodas som ett svart virrvarr. Vid en närmre anblick framträder de många linjerna och noderna. Det är vetenskapligt, positivistiskt, matematiskt, organiserat, kollapsat.

Genom läsningen byter diagrammet mening och illustrerar med samma skepnad olika faser och brytpunkter i texten. Det är en Europakarta eller nervbanor, en spretig dröm eller psykosen som snärjer sig in, ett släktträd eller annat.